ridemylightning

 

Man blir ju så glad när man hjälper någon. Eller ialafall tror att man gör det. Vad ska jag säga, det är en jättekonstig situation. Jag tar det från början.
För kanske en månad sen så la en helt random typ till mig på facebook."Lungt" tänkte jag och skrev på "dennes" logg (otydligt om det var en kille/tjej): "Hi, have we ever met?". Som svar får jag "I hope so :-)" typ. Då tycker jag att det verkar lite konstigt, men det blir ett: "strunt samma, personen i fråga är ju vän med 10 av mina vänner så.. äsch strunt samma".

En månad går väll ungefär och så får man upp en ruta i chatten. "Viktööör". Jag som gillar att prata med folk jag inte känner (och särskillt utländningar) pratar glatt på. Då hade jag ingen aning om att det var en 16 år osäker tjej ifrån Turkiet som skulle berätta om halva sitt liv för mig på mindre än en vecka.
Nu kanske det låter på mig som att det skulle vara en lätt match för mig strunta i det, men kom igen! Hon hade skapat och fram tills idag spelat en egen (fett seriös) "Dröm-identitet", som hon låtsades vara när hon pratade med andra främlingar på internet, därför att hon inte var tillräckligt nöjd med sig själv! Det är så sorgligt. OCh är man så här inssyltad som jag blev är det ju typ dödsstraff på att inte försöka komma upp med lite kloka ord och försöka hjälpa till.

Och det gjorde jag. Och det gick jättebra (tror jag). Hon tog bort det kontot efter att jag pratat med henne, då jag försökte berätta om mina egna erfarenheter om jobbiga tider. Jag underströk att man inte kan ge upp allt bara för att omständingheterna trycker ner en, även om det är så mycket enklare.

Det var inte viktigt för mig att prata med henne. Men det var viktigt för henne att jag gjorde det ("återigen" tror jag). Då vart det viktigt för mig.
Det gjorde mig glad!  Som bara den faktiskt.. Jag hoppas Bara att jag inte får stalker för livet nu, haha. Eller att jag ställt till det.