Rabih
Rabih, visst hette han så?
Två kompisar till mig var över (Adam och Philip heter dem), och vi såg på idol. Rabih är extremt mysig.
Det känns lite som att majoriteten av sveriges befolkning tycker att det är extremt viktigt att sitta bänkad framför tv:n varje fredag.
Hur skulle det annars kunna vara så att de fortfarande har tittare när den sammanlagda paus-tiden (då det är reklampaus/nyheter och väder) är över en halvtimme?
Antingen är det så att jag på senare tid har börjat störa mig på reklam mer och mer, eller så är det helt enkelt så att det är reklamen som blir mer och mer. Den finns ju verkligen överallt. Allt ska marknadsföras. Till och med vi. De flesta av mina vänner (inklusive jag (ja, jag är min vän(nej, jag är inte schizofren))) skriver alltid vad de gör och vad som händer på t.ex. facebook och bloggar (som den här).
Och det är ju kul att få lite publicitet. Men frågan är hur långt det har gått (om inte lite för mycket).
Jag menar, hur viktiga tror vi att vi är? Behöver folk veta vad vi gör? Varför? Det anser jag vara bra frågeställningar.
Jag antar att det är p.g.a. att det känns bra. Folk klickar i att de gillar ens status, man läser om sig själv i någon annans blogg, liksom... Världen är annorlunda nu! Man möts inte utanför ICA en fredagkväll för att hänga.
Jag tycker allt känns grymt bra nu. Det hade jag säkert gjort ifall att jag levde på 80-talet också (om inte lite fetare koncertupplevelser!)
Det var kul att själv reflektera över det här ämnet, jag kanske skriver mer om det någon annan gång om jag orkar. Jag skall försöka göra en liten tv-show och sända på youtube hade jag tänkt mig. Det vore riktigt fett.
$$$
Två kompisar till mig var över (Adam och Philip heter dem), och vi såg på idol. Rabih är extremt mysig.
Det känns lite som att majoriteten av sveriges befolkning tycker att det är extremt viktigt att sitta bänkad framför tv:n varje fredag.
Hur skulle det annars kunna vara så att de fortfarande har tittare när den sammanlagda paus-tiden (då det är reklampaus/nyheter och väder) är över en halvtimme?
Antingen är det så att jag på senare tid har börjat störa mig på reklam mer och mer, eller så är det helt enkelt så att det är reklamen som blir mer och mer. Den finns ju verkligen överallt. Allt ska marknadsföras. Till och med vi. De flesta av mina vänner (inklusive jag (ja, jag är min vän(nej, jag är inte schizofren))) skriver alltid vad de gör och vad som händer på t.ex. facebook och bloggar (som den här).
Och det är ju kul att få lite publicitet. Men frågan är hur långt det har gått (om inte lite för mycket).
Jag menar, hur viktiga tror vi att vi är? Behöver folk veta vad vi gör? Varför? Det anser jag vara bra frågeställningar.
Jag antar att det är p.g.a. att det känns bra. Folk klickar i att de gillar ens status, man läser om sig själv i någon annans blogg, liksom... Världen är annorlunda nu! Man möts inte utanför ICA en fredagkväll för att hänga.
Jag tycker allt känns grymt bra nu. Det hade jag säkert gjort ifall att jag levde på 80-talet också (om inte lite fetare koncertupplevelser!)
Det var kul att själv reflektera över det här ämnet, jag kanske skriver mer om det någon annan gång om jag orkar. Jag skall försöka göra en liten tv-show och sända på youtube hade jag tänkt mig. Det vore riktigt fett.
$$$
Vad tycker du?
Trackback
